”Vi behöver jobba på våra hundmöten”, säger mina människor.

”Jobba på ni”, tänker jag.

Jag känner inte att jag har några problem. Om det dyker upp en hund som får mig att känna mig osäker vet jag ju precis hur jag ska göra.

Hundmöten kan vara olika. En del hundar hälsar jag entusiastiskt på, andra nosar jag bara artigt i rumpan och några ignorerar jag.

Men en del måste man ta itu med på allvar. Jag spänner ögonen i hunden, spänner alla mina muskler och hukar mig ned och blir som en målsökande missil som har låst siktet. När vi närmar oss börjar jag skälla och när vi kommer riktigt nära kastar jag mig fram och försöker komma åt hunden. Då känns det som att jag har lyckats avvärja ett möjligt hot.

Mina människor tycker att jag bara ska gå förbi och inte bry mig. De försöker få mig på andra tankar. D är för all del ganska skönt att inte behöva hetsa upp sig, men det kräver rätt mycket självbehärskning och det orkar jag inte alltid ha. Särskilt om jag har haft några jobbiga möten innan så att min energinivå har höjts.

I helgen som gick tränade vi hundmöten med tjugo andra hundar.

Det var många som skällde och gjorde utfall och så mycket att hålla reda på att man blev alldeles yr i mössan. Till slut lugnade vi ändå ned oss och gick ganska tyst i cirklar och mötte varandra. Men det är ju lättare att behärska sig på bortaplan. När jag kom hem var det som vanligt igen. Hemma i Myrängen finns det på något sätt mer att försvara.