Jag har följt med mina människor på släktkalas. Deras släkt alltså, inte min. Jag blev jättetrött.

Först åkte vi bil i flera timmar. Bara det tar på krafterna för jag kan verkligen inte koppla av i bilen. Sedan flyttade vi in på ett ställe som jag visserligen känner igen, men det är ju inte som att vara hemma.

Och så var det då dags för själva festen. Det var massor av vuxna människor som pratade hela tiden. Högre och högre pratade de också ju mer tiden gick oc hde höll på långt efter läggdags. Det var barn och ungdomar där också och det brukar jag ha svårt med. Jag sprang runt och skällde först, men sedan tog jag en promenad och lugnade ned mig lite och då tyckte jag inte att jag behövde skälla mer. Alla barnen var vana vid hundar, så de tog det lugnt med mig och ville bara klappa mig lite då och då. Det var okej även om jag gärna håller mig på min kant. Någon av dem fick till och med en slick på näsan för att de skulle förstå att jag var vänligt inställd.

Men när de kastade saker fick jag inte vara med. “Han vaktar sånt som han får tag på”, sa mina människor och satte på mig kopplet. Lika bra det; det är lätt hänt att missförstå varandra och då kan jag råka bita någon. Det vore inte så bra för feststämningen.

Det fanns en swingpool där och när någon skulle bada blev jag förstås orolig, men det var ingen jag måste rädda livet på, tyckte jag, så jag nöjde mig med att berätta för mina människor vad som pågick. De verkade inte heller bli oroliga, så det var nog ingen fara.

Det var alltså mycket att hålla reda på, men en bra grej var att då och då tappade någon en ostboll som jag kunde nosa reda på på gräsmattan. Det var gott fast det kurrade i magen efteråt. Jag lät lite som en katt som spinner. Ovärdigt!

Nu är det i alla fall över och jag kan vila ut. Det känns som att det behövs.