På hösten kan promenader vara väldigt olika.

Himlen kan vara blå, luften krispig med en lätt vind som bär dofter långt bortifrån. Då går man med spänst i sitt trav och nosen i vädret.

Men ibland blåser det motvind och regnet faller från mörka moln och tränger igenom pälsen, in på bara skinnet. Då måste man ha regnkläder och det gillar jag inte alls. Jag är helt enkelt inte någon allvädershund. Om det är dåligt väder är jag lite som en gräsklippare. Man får dra igång mig, men sedan tuffar jag på.

Och så är det ju kvällarna när det är mörkt och man vet att det finns varelser ute bland buskar och träd. Man känner dofter och anar rörelser som människorna inte uppfattar. Det är lite läskigt och det är lätt hänt att man skäller för att visa att här kommer någon som förtjänar respekt.

Men oavsett väder och mörker eller ljus så måste man ju gå ut. För toalettbestyren förstås, men också för att kolla vad som händer i grannskapet och se om det finns några intressanta dofter att analysera. Och för att träffa kompisar och se hur de har det.

Går man drygt tusen promenader om året (tre om dagen) så kan ju inte alla vara jättehärliga.

Eller förresten – varför inte?!