Det är något visst med att hoppa upp på stenar. Det är kul – stenkul – men det handlar inte bara om att det ger omväxling på promenaden och att man ibland (ganska ofta) kan få lite godis för besväret.

När man kommer upp en bit över en människas knähöjd får man bättre överblick över världen och upptäcker saker man inte kan se annars.

Man fångar upp fler dofter från längre avstånd också, så jag kan stå ganska länge med nosen i vädret och ta in all information som vinden bär med sig om vad som rör sig i omgivningarna. 

En annan grej är att när man kommer upp en bit känner man sig tryggare också. Jag behöver inte skälla på hundar som går förbi om jag är högre än dem, särskilt inte om min människa hjälper till med att fånga min uppmärksamhet. Gärna med godis. Och när jag ser att inget händer när de går förbi blir det lättare att möta dem nästa gång vi ses.

Jag började träna på stenhoppning redan när jag var en liten valp. När jag går förbi min första godissten kan jag inte förstå att jag tyckte att det var en sådan utmaning. Men ju mer jag tränar desto bättre blir koordinationen och desto modigare blir jag. Nu kan jag klättra upp på stenar som är så höga att jag knappt kommer ned igen.

Men det är som med allt annat. Ju mer man försöker desto modigare blir man.