Kalla mig inte en sprätt för då sparkar jag bakut. Jag är inte en sån som vill ha den senaste modellen av sele eller (gud förbjude) en rosett i pannan. Men sprätter, det gör jag. Jag får en kick av det där sparkandet. Ofta när jag har uträttat mina behov sparkar jag bakut så jord och gräs yr bakom mig. Jag kan liksom inte låta bli. Och då kan det hända att jag blir så peppad att jag blir lite flåsig och ibland börjar jag skälla av bara farten. Jag känner mig helt enkelt lite peppad och kaxig.

Katter sparkar på ett liknande sätt, men av en helt annan anledning. Katter försöker dölja sin doft; de är ju jägare som inte vill avslöja sig. Om det hade varit min avsikt att dölja min doft hade jag verkligen gjort ett dåligt jobb. Jag brukar ta ett par snabba steg åt sidan och sparka lite planlöst, men kraftfullt. Men grejen är att jag vill sprida mina dofter och berätta var jag har varit. Raka motsatsen till en katt alltså.

Vi hundar har doftkörtlar under tassarna. Det är praktiskt när vi vill spåra varandra, men också när man vill sprida budskapet att man varit på plats. Vi delar i och för sig med oss av ännu mer information när vi kissar och forskare vet inte riktigt vad vi får ut av doft från tassarna, men det verkar som om vi nosar mer intresserat på doft från hundar av samma kön som vi själva.

Sånt där kan ju forskarna fundera över. Själv sparkar och nosar jag för att det känns självklart att göra det och tänker inte närmare på saken.