Det är inte bara jag som traskar på under mina promenader, tankarna vandrar också. Till exempel funderar jag över internationell hundpolitik.

Mina människor behöver rätt mycket motion, annars blir de rastlösa och då vet man inte vad de hittar på. Jag promenerar ungefär en mil om dagen med dem. Fortsätter vi i den takten kommer jag att ha gått lika långt som ett helt varv runt jorden under min livstid. Förra året blev det mer än fem miljoner människosteg, lika långt som fågelvägen till Teheran. Fast där vill man inte vara hund. Kanske inte människa heller med de oroligheter som råder.

Men jag har mitt hundperspektiv. Myndigheterna i Iran har betraktat hundar som ”orena” ända sedan den iranska revolutionen 1979. Det är bara okej för herdar, jägare och av säkerhetsskäl att ha hund hund där.

Nu har man inte bara förbjudit hundpromenader i flera städer i Iran utan till och med att transportera hundar i bilar för att inte ”hota ordning, hälsa och säkerhet”. De som ändå har hundar rastar dem på natten på undanskymda platser. Fast när landet är i uppror har man väl trots allt större problem än att människor har hundar i Teheran.

Lika långt åt andra hållet ligger Grönland, fast det är ju lite svårt att gå dit och jag är för stor för att få åka i kabinen på ett flygplan. Och behöver man gå ut och kissa är det ju ganska långt ned…

På Grönland är hundar inte heller välkomna utan vidare. På norra och östra delen av ön tillåts bara rasen Grönlandshund. Man vill ha renrasiga slädhundar som jobbar där. Fast där har de väl också större problem än blandrashundar just nu när USA vill lägga under sig ön.

Jag är inte intresserad av att åka varken till Teheran eller Grönland. Jag känner mig inte riktigt välkommen där. Och även bortsett från hundpolitik och oroligheter trivs jag bäst hemma i Myrängen och med mina promenader här.