I dag blir jag fyra år. Ingen valp längre. Knappt ens en unghund. Vuxen. I alla fall nästan.

Jag börjar hitta mig själv. Vaksam, egensinnig, full av energi, trygg och glad med min flock och mina kompisar. Inte riktigt lika hetlevrad längre, men jag tar ingen skit. Den som utmanar mig eller får mig att känna mig trängd kan räkna med en reaktion.

Jag är den jag är – en ”limited edition” eller blandras som en del skulle säga. Jag och mina syskon blir aldrig välkomna i utställningshallarna eller utsedda till champions, men ärligt talat: vem bryr sig? Vi är älskade för dem vi är och finare än så blir det inte.

I fyra år har jag och mina människor vant oss vid varandras idéer, egenskaper och egenheter. Vi har försökt uppfostra varandra med blandad framgång. Även om vi inte alltid är överens lär vi oss av varandra och vår resa tillsammans genom livet fortsätter.

En människa som hette Karin Boye skrev om att det är vägen som gör resan värd och fortsatte: ”Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.”

Så är det. Livet – vårt stora äventyr tillsammans – fortsätter.