Det är ofta bra att ha bra luktsinne, men inte riktigt alltid. Ibland när jag är ute och promenerar och nosar får jag en doft i nosen som får mig att reagera. Jag blir till exempel intresserad av dofter från tikar som löper. Jag vet inte riktigt varför, jag är ju kastrerad.

Men ibland blir jag jättearg av en doft. Det kan vara en hund jag inte gillar som har gått förbi. Eller en räv eller grävling. Doften går liksom rakt upp i hjärnans alarmcentral och då kommer en ilska över mig som jag inte kan styra. Jag skäller och skäller och det värsta är att doftspåret brukar fortsätta ett tag på samma väg som jag går. Då går det ju inte att tagga ned.

Mina människor brukar byta sida på gatan eller cykelvägen, men jag känne rofta doften ändå. Och försöker de distrahera mig går det kanske för stunden, men så fort de slutar så känner jag ju doften igen. Nej, det enda som hjälper om den där ilskan kommer över mig är att slå in på en ny väg där doften inte finns.

Men allting har två sidor. Det är tack vare mitt fina luktsinne jag är bra på att leta reda på saker. Och jag känner direkt om någon har godis i fickan.