Jag har alltid klagat på människor som är på promenad med sin hund, men som går och tittar i sin telefon hela tiden. Grejen är väl att vara ute tillsammans? Inte att gå i sin egen bubbla. Och skulle det hända att jag har nosen långt inne igen buske vill jag vara säker på att min människa har koll på omgivningen.

Fast för all del, jag ska erkänna att jag kan vara uppslukad av en doft och inte riktigt vara kontaktbar jag också. Doftspåren är ju liksom mina sociala medier.

Jag har faktiskt börjat omvärdera det där med telefonen. Här om dagen ringde till exempel matte till husse när vi var ute och gick och bad honom att vi skulle gå till djuraffären! Min bästa affär! Telefonen kan alltså vara bra att ha visade det sig.

Jag kanske skulle skaffa en egen. Det finns faktiskt telefoner för husdjur. Om man skäller så ringer telefonen upp husse eller matte så att de kan tala lugnande till sitt husdjur. Eller spela lugnande musik. Och så håller telefonen reda på var man är om man skulle gå vilse. Det kanske vore något att ha. Dessutom skulle mina människor kunnat ringa till mig och berätta att de är dags att komma in och äta.

Men vid närmare eftertanke är det kanske inte någon bra idé. Jag skäller så mycket att telefonräkningen skulle bli jättehög och jag är aldrig utom hörhåll för husse och matte. Hör de mig inte när jag skäller så kan jag alltid yla. Det tycker de är så pinsamt så de kommer så fort de bara kan.