Semestern i Åhus började med en riktig blåsning nere på stranden. Öronen fladdrade i vinden, en presenning fladdrade hotfullt och jag fick sand i nosen. Men det blev bättre i fortsättningen. Vinden avtog och solen lyste. Det är något visst med att galoppera i full fart på stranden, skrämma upp en och annan sjöfågel och känna intressanta dofter från ruttnande sjögräs. Man blir på gott humör av sånt.

Det finns fler spännande djur i tallskogarna där nere. Man hör rasslet av ekorrar som springer uppför trädstammarnas baksidor och det måste man ju ha koll på. Och så är det ju alla de där kaninerna. För ett par år sedan var de borta för de hade blivit sjuka allihop. Men nu är de tillbaka. De skuttar omkring överallt och de gräver hål som man måste köra nosen i för att ta in alla dofter. Ja, man har helt enkelt fullt upp.

Det är trevligt att vara tillbaka på ett ställe man känner till. Jag är inte så mycket för obekanta omgivningar för där blir jag lätt stressad. I Åhus hittar jag till de ställen vi brukar bo på och jag hittar till hundrastgården och jag känner igen mig på promenaderna. Det känns bra. Men det är skönt att komma hem igen och känna bekanta dofter och träffa sina kompisar. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det är bäst när det är som det brukar.