Ibland måste jag skälla när vi är ute och går. Är det det som kallas skallgång? Oftast skäller jag för att slå larm om att det kommer en hund jag inte gillar eller för att det rör sig något ute mellan träden som min människa inte märker.

Jag har ett riktigt bra skall för min storlek om jag får säga det själv. För ett tag sedan träffade jag en liten yorkshireterrier. Hon hade hört mig skälla på avstånd och hade blivit så rädd så hon ville vända och gå hem. Hennes husse trodde att det var en jättestor hund som hade skällt. Då var jag ganska nöjd med mig själv.

Det var där akustiken i min dal är som bäst och det ekar lite grand. Där kan jag liksom fastna i mitt skall och bara fortsätta skälla för att det låter så bra. Och vid Coop finns ett ställe där det kan eka så mycket att jag står och skäller på mig själv utan att fatta att det är jag själv som skäller tillbaka.

Jag har flera olika skall, ett när jag vill bli insläppt, ett när jag vaktar tomten eller slår larm, ett annat när jag behöver hjälp för att jag inte kommer åt någon av mina leksaker och ytterligare ett slags gnällskall när det dyker upp en kompis jag blir ivrig att hälsa på. För att ta några exempel.

Man måste ju vara tydlig för att hjälpa människor att förstå vad jag menar. De kan vara lite tröga ibland. Det vore ett misstag av dem att försöka träna bort mina morr och skall. Det är ju mitt sätt att förklara vad jag vill. Och mitt sätt att visa att jag finns.

Jag skäller alltså finns jag till – ”j’aboie, donc je suis”, skulle man kunna säga. Jodå, hundar läser franska filosofer och jag känner ett par franska bulldoggar som kan hjälpa till med översättningen om jag inte fattar riktigt. Fast jag gillar egentligen inte Descartes. Han trodde att djur saknar förmåga att tänka och känna och att de alltså till exempel inte behövde bedövning om de opererades. Att en klassisk filosof kan vara så dum! Jag kan vara både glad och ledsen och känna smärta.