Fåren har lämnat våra hagar efter sommaren. Nu är tiden inne att springa fritt. Jag och mina kompisar lever våra bästa hundliv när vi kommer in i får-hagarna och blir fria från våra koppel.
På helgerna brukar vi samlas på förmiddagen och göra hundgrejer. Några busar och jagar varandra, någon gräver ett hål och hoppas få fatt på en sork, någon går omkring och nosar eller tuggar på en pinne och vi kan vara långt från våra hussar och mattar utan att bli inkallade hela tiden.
Efter ett tag brukar våra människor dra sig mot grinden och då vet vi vad klockan är slagen. Det är dags att gå hem och äta frukost och då brukar vi samlas där människorna är. Fast det händer ju att någon är upptagen av att analysera en doft en bit bort och då kan det dröja lite innan alla kommer, men det brukar räcka med en vissling och en hand i godisfickan för att vi ska byta fokus.
Är jag ensam med min människa i hagen brukar vi mest strosa igenom den lite sakta. Jag brukar inte vara mer än 30-40 meter bort och nosa. Det är mysiga stunder och det är skönt att känna sig fri. Stannar jag så att min människa kommer för långt bort så brukar jag komma springande. Det är härligt att kunna sträcka ut över en lång sträcka, det är inte alls som i den där rastgården vi går till ibland.
Det är verkligen en lyx att ha tillgång till de där hagarna. Nu gäller det att njuta av dem det närmaste halvåret, sedan kommer väl nya får igen. Men den dagen, den sorgen.