Jag har börjat på en ny kurs. Personspår. “Hur svårt kan det va?”, undrade jag. Det blev inte riktigt som det var tänkt.

Det började ungefär som det brukar när man ska gå en kurs. Det dök upp fem andra hundar som jag inte skulle skälla på. Och så pratade vår instruktör så länge med människorna att jag blev alldeles rastlös, men jag och de andra hundarna fick i alla fall tid att utvärdera varandra. De verkade trots allt ganska okej. Några av dem lade sig ned och chillade. Det förstår jag inte. Gör man det så kan man ju inte hålla koll!

Sedan skulle husse lägga ett kort spår och gick sin väg. Jag fick panik! Men som tur var kom han tillbaka. Spåret skulle ligga till sig och instruktören pratade ännu mer. Nu började jag fatta vad som var på gång och blev ganska ivrig.

Till slut var det äntligen dags. Husse hade lagt en godisbit för varje fotsteg och tanken var att jag skulle leta reda på godisarna och fatta att de hörde ihop med fotstegen. Men det låg ju ett spår där! Jag gjorde som jag brukar när jag går viltspår och körde ned nosen och drog iväg i spåret i full fart och missade godiset, bortsett från en och annan bit som jag fick tag på i farten.

Det var ju inte så det skulle gå till, men det blir säkert kul i fortsättningen. Allt man gör med nosen är ju roligt.