Min flock brukar jag kalla dem – gänget jag träffar på lördags- och söndagsmorgnarna. Vi promenerar tillsammans och på vinterhalvåret när inte fåren är ute springer vi fritt i hagarna. Ibland är vi fyra, ibland åtta, ofta är vi fem eller sex. Då lever vi det bästa hundlivet. Vi känner varandra och litar på varandra. Några busar och springer, några går för sig själva och nosar eller gräver ett hål. Någon tuggar på en pinne. Vi känner oss fria och gör våra hundgrejer. Även om vi gör olika saker gör vi det tillsammans. Ibland får någon godis av sin människa och då samlas vi allihop. Får en så ska alla ha. En för alla – alla för en.

Men vi är inte en sån där flock som vargar har. Vi jobbar inte mot ett gemensamt mål, som till exempel jakt på ett byte eller försvar av ett revir. Vi har ingen rangordning. Vi är inte släkt med varandra. Vi är kort sagt inte vargar. Vi är bara en social grupp med hundar som gillar varandra. Vi har inga problem med att släppa in nya hundar om de uppför sig och inte ställer till med bråk. Jag får väl medge att jag är en av dem som har lättast för att säga ifrån om det dyker upp någon främling jag är tveksam till.

När det kom en belgisk vallhund körde jag ut honom och hans människa från hagen, men efter att ha promenerat tillsammans några gånger fungerar det bättre. Promenader är bra på det viset. Man rör sig framåt och det minskar anspänningen, man möts inte nos mot nos och man kan reglera avståndet i sidled under ordnade former med en människa emellan. Nu accepterar vi varandra även om vi inte leker ihop. Och han visar en hel del respekt för mig trots att han är mycket större. Det är som det ska vara. Jag är trots allt äldre.